Det är ett Mirakel att mannen och jag blev tillsamans!   

Som jag skrev i det sista inlägget var jag nöjd med att vara singel, men det varade inte så länge, då jag blev tillsamans med en kille som var väldigt snäll mot mig. Vi hade det väldigt roligt tillsamans. Efter någon vecka vi hade varit tillsamans skrev jag på någon sajt på nätet att jag sökte vänner i storstaden och mannen i huset svarade.    

Vi började maila varandra och vi var helt på det klara att vi skulle bara vara vänner och inget annat. Jag fick veta i ett av mailen att han var singel, det hade just tagit slut med hans flickvän. När jag fick veta det, så ville jag fösa ihop honom och min dåvarande killes tjejbästis. Jag skulle leka "äktenskapsmäklerska", tänkte jag.   

Jag och mannen i huset bestämde att vi skulle träffas och ta en fika och dagen före ringde han mig för att bekräfta tiden för vårat fikat. Jag vet inte vad som hände, men jag blev helt varm i kroppen när jag hörde hans röst. Efter vårt korta samtal var jag alldeles darrig i kroppen och jag blev helt plötsligt nervös inför fikat.   

Morgondagen kom och jag blev 40 minuter försenad till våran fika på grund av jobbet. Jag skäms än idag för det och jag är väldigt imponerad av att han väntade så länge på mig. När jag såg mannen i huset bland all folk blev jag kär i honom på första ögonkastet! Ja, man kan bli kär på första ögonkastet, jag är ett levande bevis på det.   

Jag såg massor med bilder framför mig, giftemål, barn och vi satt som gamla på en trä- veranda  och tittade på barnbarnen när dem sprang omkring och lekte. Det var som att en inre röst sa till mig, det är honom som du ska leva med resten av ditt liv.   

Vi hade en trevlig fika och vad vi pratade om, det kommer jag inte ihåg. Det jag minns var att jag var rejält omtöcknad över att bli förälskad i en kille på första ögonkastet. Det jag kan säga att det tog slut med den killen jag var ihop med ganska fort efter vårat fika. Bästisen och mannen fick aldrig träffas!

Mannen i huset och jag började strula strax efter det. Eller rättare sagt, mannen i huset började strula. Han var fortfarande sårad över att hans dåvarande tjej hade gjort slut helt plötsligt och mannen på grund av det var osäker på mig/oss. I ett samtal sa han att han behandlade mig lika illa som hans föredetta tjej behandlade honom. I ett annat samtal fick han panik för jag berättade för honom att jag hade drömt att han hade gjort slut med mig. Fråga mig inte varför han fick panik, då detta var en dröm. Jag var väldigt säker på mina känslor inför honom, så jag lät honom ta ett steg i taget när det gällde vårat förhållande. Vi blev dock tillsamans i början av mars-2002.

Jag kommer ihåg när poletten ramlade ner för honom, när han blev säker på mig och mina känslor. Det här var i maj-2002. Jag stod i hans vardagsrum och tittade ut genom fönstret och han kom bakifrån och kramade mig, Jag kommer aldrig glömma när han sa efter en kort stund: "Du menar visst allvar med oss!" Och jag tittade på honom och sa att det var klart att jag menade allvar med oss. Vad trodde han egentligen?

Jag hoppas att mannen i huset skriver hur han upplevde det hela när vi träffades och blev tillsamans!   

Jag kommer kallas Frun i huset i bloggen, då vi kommer vara anonyma!

Min familj och jag kommer ifrån en stor stad i vårt avlånga land, men vi flyttade till ett litet samhälle när jag var 8 år och där bodde jag tills jag var 19 år. Min barndom var väldigt tufft med fysisk/psykisk misshandel av min pappa. Min mamma visste om misshandel, men det enda hon gjorde va absolut ingenting och hon försvarade och försvarar pappa än idag. Jag blev mobbad ifrån lågstadiet till högstadiet. Alla visste om det, men ingen hjälpte mig. 

När man är utsatt, så blir man lätt "offer" för andra och jag blev sexuellt utnyttjad av en äldre man och jag blev i min tonårstid våldtagen 2 ggr.

Till slut rann bägaren över när jag var 18 år och jag gick till socialen och bad om hjälp till mig och min bror. Vi blev akutplacerade då hemsituationen var ohållbart för oss. Efter cirka 6-7 månader började jag prata igen med mina föräldrar, för dem var ju trots allt mina föräldrar. Jag ångrar inte att jag bröjade prata med dem, för hade jag inte gjort det så hade jag inte mött mannen i huset senare i livet.

Under alla år har jag haft panikångest och jag har ibland fått hjälp av sjukvården. Men mer om det kommer jag skriva senare i bloggen.

Innan jag träffade mannen i huset, har jag haft två långa förhållanden och några korta. I det ena långa förhållandet var jag tillsamans med en 2 år äldre kille. Den killen är idag fortfarande en god vän till mig. Han behandlade mig med respekt och det tog slut för vi ville helt enkelt olika i livet. Han ville festa med sina vänner och jag ville skaffa mig en familj. I det andra långa förhållandet var jag tillsamans med en 11 år äldre man. Vi var ihop i 4 år och han behandlade mig inte alls bra och det tog flera år innan jag kunde komma över hans hemska beteende mot mig. Jag har idag ingen kontakt med den mannen och det är jag glad över.

När det tog slut med den mannen, flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Dem hade flyttat tbx till det stora staden och jag började jobba som personlig assistent och inom hemtjänsten. Jag trivdes som singel och jag var glad för jobbet!