Jag kommer kallas Frun i huset i bloggen, då vi kommer vara anonyma!

Min familj och jag kommer ifrån en stor stad i vårt avlånga land, men vi flyttade till ett litet samhälle när jag var 8 år och där bodde jag tills jag var 19 år. Min barndom var väldigt tufft med fysisk/psykisk misshandel av min pappa. Min mamma visste om misshandel, men det enda hon gjorde va absolut ingenting och hon försvarade och försvarar pappa än idag. Jag blev mobbad ifrån lågstadiet till högstadiet. Alla visste om det, men ingen hjälpte mig. 

När man är utsatt, så blir man lätt "offer" för andra och jag blev sexuellt utnyttjad av en äldre man och jag blev i min tonårstid våldtagen 2 ggr.

Till slut rann bägaren över när jag var 18 år och jag gick till socialen och bad om hjälp till mig och min bror. Vi blev akutplacerade då hemsituationen var ohållbart för oss. Efter cirka 6-7 månader började jag prata igen med mina föräldrar, för dem var ju trots allt mina föräldrar. Jag ångrar inte att jag bröjade prata med dem, för hade jag inte gjort det så hade jag inte mött mannen i huset senare i livet.

Under alla år har jag haft panikångest och jag har ibland fått hjälp av sjukvården. Men mer om det kommer jag skriva senare i bloggen.

Innan jag träffade mannen i huset, har jag haft två långa förhållanden och några korta. I det ena långa förhållandet var jag tillsamans med en 2 år äldre kille. Den killen är idag fortfarande en god vän till mig. Han behandlade mig med respekt och det tog slut för vi ville helt enkelt olika i livet. Han ville festa med sina vänner och jag ville skaffa mig en familj. I det andra långa förhållandet var jag tillsamans med en 11 år äldre man. Vi var ihop i 4 år och han behandlade mig inte alls bra och det tog flera år innan jag kunde komma över hans hemska beteende mot mig. Jag har idag ingen kontakt med den mannen och det är jag glad över.

När det tog slut med den mannen, flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Dem hade flyttat tbx till det stora staden och jag började jobba som personlig assistent och inom hemtjänsten. Jag trivdes som singel och jag var glad för jobbet!

Idag bestämde jag mig att mannen i huset och jag (Frun i huset) ska blogga tillsamans. Mannen vet inte om detta än, men jag kommer försöka övertala och om inte det går att övertala honom, kommer jag tjata tills han går med på det. För ett tag sen sa han till mig att det är jag som brukar få det sista ordet och det stämmer!  

Han har inget behov att blogga, men jag tror att bloggen kommer hjälpa andra par i våran sits. I mina ögon så har han väldigt mycket viktigt att säga, men också att han en stor portion humor och han har hjälpt mig att uppskatta livet så som det bör uppskattas. Hans ord och hans erfarenhet att vara en änglapappa, en pappa till två helt underbara barn och att vara en make till en kvinna som har haft psykiska problem kan hjälpa andra män och kvinnor som sitter i samma sits som vi!

Då mannen i huset har en stark Integritet plus att jag har problem med min familj, har jag bestämt att vi kommer blogga anonymt!